började må lite bra för engångsskull men nu är ångesten lika tung igen, hjärtat klappar lika hårt i bröstet.

vet inte vart jag ska ta vägen riktigt, just nu så gör allt bara så ont!

Jag är glad att jag har Lollo vid min sida som ställer upp på mig & låter mig vara hos henne i några dagar iallafall.

men tyvärr så känns det inte bättre, för nu när hon ligger här brevid mig & snarkar så kommer ångesten.

hatar att känna mig ensam, hatar att vara ensam, hatar att det känns som att jag tar mig igenom allt själv.

har stått ensam för länge nu, jag har ännu en gång nått bristningsgränsen.

ibland önskar jag att jag kunde radera mina tankar.