jag har inte valt att må dåligt, har inte valt att varje jävla fucking känns som en pina.

vem är det som har valt då?  mina föräldrar valde åt mig, förlåt mamma & pappa, men en liten del av mitt mående just nu har ni valt..

jag är den personen som har svårt att öppna mig & det finns så mycket saker jag gått & burit på i flera år, för jag känner så att vad det än är som har hänt så kommer inte det försvinna bara för att jag pratar om det.

för några år sen gick det så långt att jag började skära sönder mina handleder för att jag tyckte det kändes bättre att ta ut smärtan på mig själv för jag trodde allt var mitt fel, jag straffade mig själv på det sättet & det hände även att jag ville ta livet av mig, jag söp mig döfull, i baktanken från första början att jag skulle supa ihjäl mig själv,

men det slutade med att jag fick magpumpas på sjukhuset, inte ens mina föräldrar vet att jag gjorde det med avsikt att ta livet av mig..

jag minns hur jag låg i ambulansen & skrek "jag vill dö, jag orkar inte mer, vill inte vara kvar"  sen blev allt svart..

allt började med mamma & pappa, det va då deras fel att jag ville dö, de tog ifrån mig min barndom kan man säga,

jag fick inte den uppväxten ett barn ska få, jag har knappt några minnen från min barndom & nästan alla mina barndomsminnen är från när mamma & pappa bråkar eller när jag blev retad i skolan.

jag minns något vagt att jag satt vid köksbordet, vet inte ens om mina syskon var närvarande då mamma & pappa började skrika på varandra & någon av dom kastade en kaffekopp som krossades mot diskmaskinen.

en annan sak jag minns är när jag en gång kom in i tvättstugan & såg förskräckt på när min pappa tryckte ner min mamma mot en bänk, jag minns inte ens om det var skoj eller om det var för att han var arg, men jag minns att jag började skrika & gråta "mamma, mamma!"

det värsta minnet jag har är att mamma & pappa slog mig & mina syskon stenhårt på skinkorna när dom blev arga på oss, vi hade röda märken, så hårt! hur fan kan man göra så mot sina egna barn? & hur fan kan dom förneka det idag? " nej det har vi aldrig gjort jennie, det där har du hittat på" .. varför minns jag det då så jävla starkt? varför fan minns jag hur jävla ont det gjorde & hur jävla mkt jag grät?! jag vet att det har hänt.. 
mina föräldrar skiljde sig senare, minns inte riktigt hur gammal jag var då, men ett tag där efter dog den personen som jag avgudade så mycket, min farfar! minns när han körde mig till skolan & han satt & sjöng norska barnvisor för mig.

minns också när mamma berättade för mig att jag aldrig mer skulle få träffa honom & jag minns hur mina kusiner kennie & ronnie grät i kyrkan, det var då jag förstog att jag aldrig mer skulle få träffa min farfar. 
minns också när dom sänkte ner honom i jorden så stog min storasyster & pillade i mitt hår & hon grät & jag grät.

ett minne min lillasyster hade var att mamma kastade ner en ros & sa "hejdå arne", när hon nu några år senare berättade det för mig började jag nästan gråta.. 
lögner är något jag alltid fått leva med & troligvis alltid kommer få leva med.

vet inte hur gammal jag var, men mamma bodde i ett hus i hallsberg & pappa fick inte ens veta vart vi bodde för hon sa att pappa skulle terrorisera oss då.

han fick inte heller ha vårat telefonummer, för då skulle han anfalla med telefonterror & ringa & bråka tydligen.

men en av dom största lögnerna som jag aldrig förlåta min mamma för var när hon berättade "din pappa har våldtagit mig, han putta ner mig i sängen & sa ; får man aldrig knulla eller?" det va så hon sa, tror till & med hon grät när hon berättade det. 
det var då jag hatade min pappa, jag vågade inte åka till honom på 6 månader, jag var rädd för att min egen pappa skulle göra något mot mig, MIN EGEN PAPPA! jag vågade inte ens se honom, såg jag honom så skrek jag. 
jag minns en gång mamma & jag var på sveas & pappa kom in, jag satte mig under bordet & började skrika,

jag minns hur rädd jag var, men jag minns också hur pappa var helt tårögd.

nu senare har jag påminnt min mamma & sagt "minns du när du sa att pappa våldtagit dig?" vad fick jag till svar? "NEE JENNIE, DET HAR JAG ALDRIG SAGT" tyvärr mamma, men du sa det faktiskt, & jag minns det.
minns min förra låtsas pappa johan, som också gjorde mitt liv till ett helvete genom att vara en av oss,

ja han va som mig & mina syskon i huvudet även fast han var vuxen.

han skulle bara hålla på & bråka hela tiden.

han blev togförbannad på mig för att jag pussade våran schäfer, för det var ju så äckligt tyckte han. 
& jag minns en kväll då han flippade totalt. jag lyssnade alltid på musiksaga innan jag skulle sova, 
men han fick tokrycket o började jaga mig & hunden i hela lägenheten, jag sprang ut i trädgården o började skrika hysteriskt på mamma, för jag hade ingen aning om vad som väntade mig om han fick tag i mig,

som tur var kom mamma & det blev ganska mycket skrik & gap mellan johan & mamma den kvällen. 
som tur är har jag sluppit se honom på flera år, har en ny låtsaspappa nu som jag första gången träffade när han vinglade in genom våran altan dörr, han liksom vinglade in i vårat liv, men jag älskar honom, för han är inte samma som han var då.

sen va det någon gång i livet som jag liksom flyttade till pappa för jag var så trött på min mamma,

för hon var så oerhört arg på mig för att jag rökte & drack.

första gången jag var riktigt full så bodde jag hos min mamma i hallsberg.

nu är det så att alla dessa lögner inte är slut, för min mamma har skyllt allt på pappa, att det va hans fel att jag började dricka, att det var hans fel att jag började röka, men tänk efter, det var henne jag bodde hos när jag började! 
min mamma har suttit uppe hos soc & sagt så mycket dumma saker om min pappa,

att han inte är bra att bo oss, att han hade för slappa regler.

hur kan man vilja ta ifrån sina barn sin pappa?

när jag kom upp i tonåren, var sisådär 12 år träffade jag simon, som då var min pojkvän i 11 månader. 
han & hans familj ställde upp så oerhört mycket för mig, jag kommer ihåg många gånger jag fick komma dit för att jag hade bråkat med pappa, jag bodde där nästan hela tiden. 
min mormor & hennes syster trakaserade mig, kom dit & hävde ur sig skit. 
pappa & min låtsas mamma kom dit & försökte nå mig, det gick inte, jag sprang iväg, förklarade hur mycket jag hatade dom. 
det var den tiden jag trodde att allt som hänt innan var mitt fel, det var då jag gjorde mig själv illa för att straffa mig själv. 
jag minns en gång när jag låg på toagolvet hos pappa & pratade med simon i telefonen,

jag hade skärt mig såpass djupt att blodet bara rann.

han grät i telefonen & jag grät & sa att jag ville ta livet av mig, att jag inte orkade något mer.

jag minns fortfarande hur ont det gjorde, & jag minns hur jag kämpade mig genom livet för att jag älskade honom så otroligt mycket. 
sen tog det slut mellan oss & allt började gå åt helvete på riktigt. 
jag & min låtsas mamma bråkade så mycket att jag en gång hängde i hennes hår, jag var så ruskigt förbannad men minns tyvärr inte för vad.

en gång sa hon något till mig som gjorde så fruktansvärt ont ; "jennie, det ända som är bra med dig är att du knyter ihop strumporna innan du slänger dom i tvätten"
jag minns hur liten & värdelös jag kände mig när hon sa så, jag trodde verkligen på det hon sa, jag visste ju inte bättre. 
pappas & mina bråk har varit värst, jag minns när han blev så arg att han kallade mig jävla cp barn.

eller när han hällde mjölk över mig för att jag pratade i telefonen samtidigt som jag åt frukost. 
jag började supa riktigt ordentligt i ca 14års åldern då jag drack till & med på vardagarna, 
jag gick full till skolan, jag gick bakfull till skolan.

jag skolkade hela sjuan & hela åttan tror jag det var. 
jag minns när soc kom hem till mig en morgon & sa "du ska flytta till ett behandlingshem!" 
skitsnack, det skulle jag inte alls! kastade en lampa på dom & låste in mig på toaletten medans idioterna stog utanför & försökte prata med mig. 
& för er som inte bott på behandlingshem, för gudsskull, se till att inte göra det heller, det löser INGENTING!

jag mådde himla dåligt på det där jävla hemmet.

minns en påsk då vi hade fått påskmust, jag gick in på mitt rum, slog sönder flaskan medans jag grät, & började skära mig som en idiot i handleden.. 
jag var rädd varje natt jag skulle sova för det va en tjej som hade sagt att hon skulle gå in & skära sönder mig när jag låg & sov, så det blev inte så mycket sömn för mig. 
minns när jag kastade en blomkruka i fittans huvud & hon fick åka in & sy 7 stygn, det kändes jävligt bra!

när jag bott där i ca 8 veckor flyttade jag hem. 
jag skötte mig som inihelvete.

tills jag blev uttnyttjad av alla jävla killar jag träffade, jag ligger inte med killar jag inte tycker om,

men man kan ju bli ilurad massa smörja, så det tog knäcken på mig.. 
blev tillsammans med en kille som jag tyvärr inte kan skriva namnet på, för hans egen skull. 
jag vittnade en tortyr, jag satt i rummet brevid & hörde den stackars killen skrika, jag hörde slagen. 
en av dom som torterade var då killen jag var kär i.. 
dom slog den stackars killen med tidningar, tvingade honom ta av sig kläderna, slog honom med knogjärn & gud vet vad!

när dom tyckte dom var klara gick dom därifrån & JAG & någon mer fick torka den stackars pojkens blod, JAG fick följa honom till bilen där hans mamma väntade & JAG fick ljuga henne rakt upp i ansiktet & säga att vi hittat honom på gatan, det var en av dom svåraste saker jag gjort, för jag minns fortfarande den stackars lilla killen som skrek av rädsla.

dom som gjorde detta åkte in eftersom dom filmat händelsen, jag blev deprimerad, förstog inte hur jag kunde vara kär i det där svinet?! hur kan man gilla någon som gör något sånt?

några månader senare fick jag veta att jag skulle flytta till fosterfamilj i vadstena..

jag var fortfarande tillsammans med den där killen, vi skrev brev till varandra & gjorde allt som krävdes för att få träffas. 
MEN.. vi orkade inte vänta, jag rymde, vi rymde, tillsammans.

det är dock en av dom saker jag ångrar mest i mitt liv, för han var otrogen mot mig när jag satt i rummet brevid.

vi gjorde sedan slut för att det var en kille som ringde från min telefon & skällde ut honom, 
han trodde jag varit otrogen, fast det i själva verket han som varit det!

när jag sen kom hem till vadstena började saker ordna upp sig, tills den dagen han ringde & ville ha tillbaka mig. 
vi bråkade & skrek i en halvtimma, minns inte hur många gånger han ringde & tjatade på mig, men det fick mig iallafall att må psykiskt dåligt.

jag träffade en ny pojkvän sen i vadstena, ingen hade nånsin varit så snäll mot mig, jag älskade honom så jävla mycket. men allt har sitt slut, vi va tillsammans i 6 månader.. 
efter det har allt mest gått utför, bara träffat killar som är ute efter en enda sak, därför har jag svårt att lita på killar. 
det är allt detta jag går & bär på, vet inte riktigt men det har kommit upp så många år senare, & detta är inte ens allt. mår alltså dåligt över allt detta på samma gång + lite till.

nu vet ni.