men får hålla humöret uppe för julstämningens skull :) 
snart blire familjepizza, muuummms

btw, är ganska förstörd idag, va full när jag vaknade (a)

jag har fått några stycken här på bloggen, men jag svarar dom inte.

OM jag skulle svara skulle personen som skrivit kommentaren få som den ville, 
dom vill ju att man ska börja dryga tillbaka? dom vill ju att man ska reagera.
det bästa att tänka är att det är en liten liten ynklig person som sitter bakom en dataskärm & kommenterar anonymt sina åsikter, det är ju ganska fegt. 
jag kan lova att personer som skriver sånt aldrig skulle våga stå för det irl.

hoppas jag får en mobil av tomten, behöver verkligen en (a) 
det blir film nu, vet inte riktigt vilken än men aa, film sen försöka sova.

blir eventuellt kumla imorgon, ska skriva på papper hos soc på måndag, suck.....

förut när jag & hannah snacka i telefonen kom vi in på en sak vad gäller killar, eller jag kom in på det, vetifan hur, kan pladdra på jävligt bra ibland men iaf. 
varför är fula killar lättflirtade & snygga killar svårflirtade?

det är väl inte alltid så men oftast.
när man flirtar med snygga killar tex ska det alltid vara på deras villkor, börjar dom flirta är det helt okej att flirta tillbaka, men om man själv börjar flirta kommer man oftast ingenstans.

fula killar däremot är hur flirtiga som helst, skriver man något så får man oftast det svaret man vill ha.

dock så brukar jag inte flirta med fula killar, men tror ändå ni förstår vart jag vill komma?

en sak till. varför är snygga killar oftast dom som bara vill ligga? är det bara för att dom vet om själva att dom är så snygga så att dom får ligga? jag fattar ingenting!

& kom ihåg, jag säger inte att det alltid är såhår men oftast.

min läkare skulle ringt imorse så hon skulle kunna skriva ut ny sömnmedicin till mig, men nejdå inte fan ringde människan. 
tack vare henne är jag nu vaken, kan verkligen inte sova.

nu minns jag hur jävla jobbigt det var för mig att sova innan jag började med sömntabletter.

man tänker på ALLT, allt som är dåligt, inget bra alls.

ligger & vrider & vänder på mig, vet inte hur jag ska ligga, inget är skönt.

ÅHHH jag får tokflipp snart...............

hoppas fanimig hon hör av sig imorrn annars vet jag inte vad jag gör, ska man behöva supa sig full för att man ska kunna sova eller?

hatar killar som sårar, jag har själv blivit sårad & när man själv vet hur det känns är det värsta när det händer ens vänner. 
man vill ju inte att folk man älskar & tycker om ska känna den smärtan man själv gått igenom, 
blir så arg!

just nu är jag så jävla förbannad, HUR FAN KAN MAN GÖRA SÅ?!

hur fan kan man bara ändra sig helt plötsligt? & hur i helvete kan man säga att man vill att någon ska bli ledsen?!

normala människor har känslor, men vill man såra någon, då har man fan inga känslor alls!

man får väl förfan hoppas att människan får dåligt samvete, annars vetifan alltså!

INGEN SKA SÅRA MINA VÄNNER!

& du gumman, jag tänker inte säga "du är värd någon bättre" för jag vet själv att det inte alls känns bra att höra, 
men jag kan säga att jag finns för dig, & är på din sida.

sen köpte jag lösnaglar också.

ikväll ska jag inte göra något speciellt, förmodligen ska jag sitta uppe hela natten för mina sömntabletter är slut & läkaren sket i att ringa idag, blir så jävla arg!

jaja..

nu ska jag kolla på film trorjag? pusss

jag har inte valt att må dåligt, har inte valt att varje jävla fucking känns som en pina.

vem är det som har valt då?  mina föräldrar valde åt mig, förlåt mamma & pappa, men en liten del av mitt mående just nu har ni valt..

jag är den personen som har svårt att öppna mig & det finns så mycket saker jag gått & burit på i flera år, för jag känner så att vad det än är som har hänt så kommer inte det försvinna bara för att jag pratar om det.

för några år sen gick det så långt att jag började skära sönder mina handleder för att jag tyckte det kändes bättre att ta ut smärtan på mig själv för jag trodde allt var mitt fel, jag straffade mig själv på det sättet & det hände även att jag ville ta livet av mig, jag söp mig döfull, i baktanken från första början att jag skulle supa ihjäl mig själv,

men det slutade med att jag fick magpumpas på sjukhuset, inte ens mina föräldrar vet att jag gjorde det med avsikt att ta livet av mig..

jag minns hur jag låg i ambulansen & skrek "jag vill dö, jag orkar inte mer, vill inte vara kvar"  sen blev allt svart..

allt började med mamma & pappa, det va då deras fel att jag ville dö, de tog ifrån mig min barndom kan man säga,

jag fick inte den uppväxten ett barn ska få, jag har knappt några minnen från min barndom & nästan alla mina barndomsminnen är från när mamma & pappa bråkar eller när jag blev retad i skolan.

jag minns något vagt att jag satt vid köksbordet, vet inte ens om mina syskon var närvarande då mamma & pappa började skrika på varandra & någon av dom kastade en kaffekopp som krossades mot diskmaskinen.

en annan sak jag minns är när jag en gång kom in i tvättstugan & såg förskräckt på när min pappa tryckte ner min mamma mot en bänk, jag minns inte ens om det var skoj eller om det var för att han var arg, men jag minns att jag började skrika & gråta "mamma, mamma!"

det värsta minnet jag har är att mamma & pappa slog mig & mina syskon stenhårt på skinkorna när dom blev arga på oss, vi hade röda märken, så hårt! hur fan kan man göra så mot sina egna barn? & hur fan kan dom förneka det idag? " nej det har vi aldrig gjort jennie, det där har du hittat på" .. varför minns jag det då så jävla starkt? varför fan minns jag hur jävla ont det gjorde & hur jävla mkt jag grät?! jag vet att det har hänt.. 
mina föräldrar skiljde sig senare, minns inte riktigt hur gammal jag var då, men ett tag där efter dog den personen som jag avgudade så mycket, min farfar! minns när han körde mig till skolan & han satt & sjöng norska barnvisor för mig.

minns också när mamma berättade för mig att jag aldrig mer skulle få träffa honom & jag minns hur mina kusiner kennie & ronnie grät i kyrkan, det var då jag förstog att jag aldrig mer skulle få träffa min farfar. 
minns också när dom sänkte ner honom i jorden så stog min storasyster & pillade i mitt hår & hon grät & jag grät.

ett minne min lillasyster hade var att mamma kastade ner en ros & sa "hejdå arne", när hon nu några år senare berättade det för mig började jag nästan gråta.. 
lögner är något jag alltid fått leva med & troligvis alltid kommer få leva med.

vet inte hur gammal jag var, men mamma bodde i ett hus i hallsberg & pappa fick inte ens veta vart vi bodde för hon sa att pappa skulle terrorisera oss då.

han fick inte heller ha vårat telefonummer, för då skulle han anfalla med telefonterror & ringa & bråka tydligen.

men en av dom största lögnerna som jag aldrig förlåta min mamma för var när hon berättade "din pappa har våldtagit mig, han putta ner mig i sängen & sa ; får man aldrig knulla eller?" det va så hon sa, tror till & med hon grät när hon berättade det. 
det var då jag hatade min pappa, jag vågade inte åka till honom på 6 månader, jag var rädd för att min egen pappa skulle göra något mot mig, MIN EGEN PAPPA! jag vågade inte ens se honom, såg jag honom så skrek jag. 
jag minns en gång mamma & jag var på sveas & pappa kom in, jag satte mig under bordet & började skrika,

jag minns hur rädd jag var, men jag minns också hur pappa var helt tårögd.

nu senare har jag påminnt min mamma & sagt "minns du när du sa att pappa våldtagit dig?" vad fick jag till svar? "NEE JENNIE, DET HAR JAG ALDRIG SAGT" tyvärr mamma, men du sa det faktiskt, & jag minns det.
minns min förra låtsas pappa johan, som också gjorde mitt liv till ett helvete genom att vara en av oss,

ja han va som mig & mina syskon i huvudet även fast han var vuxen.

han skulle bara hålla på & bråka hela tiden.

han blev togförbannad på mig för att jag pussade våran schäfer, för det var ju så äckligt tyckte han. 
& jag minns en kväll då han flippade totalt. jag lyssnade alltid på musiksaga innan jag skulle sova, 
men han fick tokrycket o började jaga mig & hunden i hela lägenheten, jag sprang ut i trädgården o började skrika hysteriskt på mamma, för jag hade ingen aning om vad som väntade mig om han fick tag i mig,

som tur var kom mamma & det blev ganska mycket skrik & gap mellan johan & mamma den kvällen. 
som tur är har jag sluppit se honom på flera år, har en ny låtsaspappa nu som jag första gången träffade när han vinglade in genom våran altan dörr, han liksom vinglade in i vårat liv, men jag älskar honom, för han är inte samma som han var då.

sen va det någon gång i livet som jag liksom flyttade till pappa för jag var så trött på min mamma,

för hon var så oerhört arg på mig för att jag rökte & drack.

första gången jag var riktigt full så bodde jag hos min mamma i hallsberg.

nu är det så att alla dessa lögner inte är slut, för min mamma har skyllt allt på pappa, att det va hans fel att jag började dricka, att det var hans fel att jag började röka, men tänk efter, det var henne jag bodde hos när jag började! 
min mamma har suttit uppe hos soc & sagt så mycket dumma saker om min pappa,

att han inte är bra att bo oss, att han hade för slappa regler.

hur kan man vilja ta ifrån sina barn sin pappa?

när jag kom upp i tonåren, var sisådär 12 år träffade jag simon, som då var min pojkvän i 11 månader. 
han & hans familj ställde upp så oerhört mycket för mig, jag kommer ihåg många gånger jag fick komma dit för att jag hade bråkat med pappa, jag bodde där nästan hela tiden. 
min mormor & hennes syster trakaserade mig, kom dit & hävde ur sig skit. 
pappa & min låtsas mamma kom dit & försökte nå mig, det gick inte, jag sprang iväg, förklarade hur mycket jag hatade dom. 
det var den tiden jag trodde att allt som hänt innan var mitt fel, det var då jag gjorde mig själv illa för att straffa mig själv. 
jag minns en gång när jag låg på toagolvet hos pappa & pratade med simon i telefonen,

jag hade skärt mig såpass djupt att blodet bara rann.

han grät i telefonen & jag grät & sa att jag ville ta livet av mig, att jag inte orkade något mer.

jag minns fortfarande hur ont det gjorde, & jag minns hur jag kämpade mig genom livet för att jag älskade honom så otroligt mycket. 
sen tog det slut mellan oss & allt började gå åt helvete på riktigt. 
jag & min låtsas mamma bråkade så mycket att jag en gång hängde i hennes hår, jag var så ruskigt förbannad men minns tyvärr inte för vad.

en gång sa hon något till mig som gjorde så fruktansvärt ont ; "jennie, det ända som är bra med dig är att du knyter ihop strumporna innan du slänger dom i tvätten"
jag minns hur liten & värdelös jag kände mig när hon sa så, jag trodde verkligen på det hon sa, jag visste ju inte bättre. 
pappas & mina bråk har varit värst, jag minns när han blev så arg att han kallade mig jävla cp barn.

eller när han hällde mjölk över mig för att jag pratade i telefonen samtidigt som jag åt frukost. 
jag började supa riktigt ordentligt i ca 14års åldern då jag drack till & med på vardagarna, 
jag gick full till skolan, jag gick bakfull till skolan.

jag skolkade hela sjuan & hela åttan tror jag det var. 
jag minns när soc kom hem till mig en morgon & sa "du ska flytta till ett behandlingshem!" 
skitsnack, det skulle jag inte alls! kastade en lampa på dom & låste in mig på toaletten medans idioterna stog utanför & försökte prata med mig. 
& för er som inte bott på behandlingshem, för gudsskull, se till att inte göra det heller, det löser INGENTING!

jag mådde himla dåligt på det där jävla hemmet.

minns en påsk då vi hade fått påskmust, jag gick in på mitt rum, slog sönder flaskan medans jag grät, & började skära mig som en idiot i handleden.. 
jag var rädd varje natt jag skulle sova för det va en tjej som hade sagt att hon skulle gå in & skära sönder mig när jag låg & sov, så det blev inte så mycket sömn för mig. 
minns när jag kastade en blomkruka i fittans huvud & hon fick åka in & sy 7 stygn, det kändes jävligt bra!

när jag bott där i ca 8 veckor flyttade jag hem. 
jag skötte mig som inihelvete.

tills jag blev uttnyttjad av alla jävla killar jag träffade, jag ligger inte med killar jag inte tycker om,

men man kan ju bli ilurad massa smörja, så det tog knäcken på mig.. 
blev tillsammans med en kille som jag tyvärr inte kan skriva namnet på, för hans egen skull. 
jag vittnade en tortyr, jag satt i rummet brevid & hörde den stackars killen skrika, jag hörde slagen. 
en av dom som torterade var då killen jag var kär i.. 
dom slog den stackars killen med tidningar, tvingade honom ta av sig kläderna, slog honom med knogjärn & gud vet vad!

när dom tyckte dom var klara gick dom därifrån & JAG & någon mer fick torka den stackars pojkens blod, JAG fick följa honom till bilen där hans mamma väntade & JAG fick ljuga henne rakt upp i ansiktet & säga att vi hittat honom på gatan, det var en av dom svåraste saker jag gjort, för jag minns fortfarande den stackars lilla killen som skrek av rädsla.

dom som gjorde detta åkte in eftersom dom filmat händelsen, jag blev deprimerad, förstog inte hur jag kunde vara kär i det där svinet?! hur kan man gilla någon som gör något sånt?

några månader senare fick jag veta att jag skulle flytta till fosterfamilj i vadstena..

jag var fortfarande tillsammans med den där killen, vi skrev brev till varandra & gjorde allt som krävdes för att få träffas. 
MEN.. vi orkade inte vänta, jag rymde, vi rymde, tillsammans.

det är dock en av dom saker jag ångrar mest i mitt liv, för han var otrogen mot mig när jag satt i rummet brevid.

vi gjorde sedan slut för att det var en kille som ringde från min telefon & skällde ut honom, 
han trodde jag varit otrogen, fast det i själva verket han som varit det!

när jag sen kom hem till vadstena började saker ordna upp sig, tills den dagen han ringde & ville ha tillbaka mig. 
vi bråkade & skrek i en halvtimma, minns inte hur många gånger han ringde & tjatade på mig, men det fick mig iallafall att må psykiskt dåligt.

jag träffade en ny pojkvän sen i vadstena, ingen hade nånsin varit så snäll mot mig, jag älskade honom så jävla mycket. men allt har sitt slut, vi va tillsammans i 6 månader.. 
efter det har allt mest gått utför, bara träffat killar som är ute efter en enda sak, därför har jag svårt att lita på killar. 
det är allt detta jag går & bär på, vet inte riktigt men det har kommit upp så många år senare, & detta är inte ens allt. mår alltså dåligt över allt detta på samma gång + lite till.

nu vet ni.

okej, så dålig va den ju inte men jag blev så stressad hela tiden av att alla trodde hasse va niclas..

men den blev ju väldigt gullig på slutet liksom, det ända jag diggade med filmen.

så för er som gillar B filmer med gulliga slut, bröderna karlsson rekommenderar jag till er!

men nej, så nu får jag ta mina sista krafter & gå in & fråga mella om jag kan ta 3.. idag iaf, tänker ju inte knarka ner mig på 3 varje kväll! haha

aja idag har jag inte gjort så mycket, har typ legat hemma, hade ju lite planer på att åka till motala & gå på stan dårrå men sen orkade jag inte för jag har legat i matkoma hela fuckingdagen.
nu ska jag söööva, godnatt

aa idag är en såndär dag man bara vill lägga sig ner & sova, så ska nog göra det snart, men först ska jag kolla klart på bröderna karlsson! =)

nu är frågan vad jag ska göra?

jag är så trött på att spela på datorn & har ju nästan sett alla filmer som finns :( buhuh

nee, men får väl ta mig en dusch & sen stoppa i mig dom där sablans sömnmedicinerna.

fast det spelar ju ingen roll, sitter ju ändå uppe...

ÅHHH är på sjukaste humöret, hatart.

smsa eller något. hejdå

iallafall, får se om det är något för mig & gå någon kurs på 8 veckor.... dom kanske kan hjälpa mig fixa lägenhet i vadstena/motala så om dom garanterar att försöka hjälpa mig äre fan värt det :)
nu ska jag nog gå in & ta på mig kläder & packa...

jag, petra & jonaz ska ha en spadag någon dag här innan jag flyttar, & vi ska måla jonaz naglar:D 
nu ska jag strax sova för ska upp imorgon, ska till kumla en sväng, kommer tillbaka till vadstena på måndag eftermiddag någon gång.

soc har bestämt att jag ska flytta tillbaka till kumla, där allt började, rättaresagt där skiten började.

det var där mitt liv började gå snett, det va där jag mådde dåligt.

jag känner mig helt tom, har gråten i halsen när jag skriver detta, kan inte sluta tänka på hur sjukt mycket jag kommer sakna alla i vadstena.

när jag sitter i mitt rum i kumla kommer jag tänka på alla dom gånger jag sagt "vadstena suger" & ångra mig något sjukt, för vadstena är guldvärt för mig, vadstena har förändrat mitt liv föralltid.

under min tid i vadstena har jag mått dåligt, men jag har också mått så jävla bra.

jag har fått en helt ny familj som jag älskar & jag har fått så grymma vänner som förändrat mitt liv & mig.

mitt liv är nu förstört, känns som jag inte har något att leva för längre, vill bo i vadstena, vill va nära mina vänner!

hur det än blir kommer jag alltid jämföra människorna i kumla/vadstena, kanske kommer vara med någon kompis i kumla & hela tiden kommer sitta & tänka att jag vill vara med en vän i vadstena istället.

jag vet inte ens om jag kommer klara av detta, känner mig inte tillräckligt stark, kommer bara hamna i skiten igen.

just nu ångrar jag alla gånger jag åkt till kumla & hälsat på, varför? har ju insett nu att det är i vadstena jag hör hemma.

jag minns när jag kom & hälsade på i vadstena första gången, hur jävla arg jag var på soc för att dom ville ta mig bort från alla vänner & allt jag hade i kumla, nu ska jag gå igenom det igen.

visst, jag kommer ju åka till vadstena varje helg, men det blir ändå inte samma sak.

kommer till & med sakna att sitta hemma i min stuga alldeles ensam.

jag kommer inte kunna gå hem till jonaz & petra mitt i natten, jag kommer inte kunna gå hem till jojjo för en liten jävla cigg kl 10 på kvällen, kommer inte kunna träffa harald mitt i natten för att bli idiotförklarad, ingenting kommer vara som i vadstena, inget kan heller ersätta människorna i vadstena som jag tycker om så grymt mycket!

orkar inte skriva mer nu, men jag hoppas ni förstår min poäng, JAG KOMMER SAKNA ER SÅ GRYMT MYCKET!

men självklart kommer jag tillbaka till vadstena snart, & då jävlar!

finns så mycket jag inte hunnit göra som jag vill hinna göra, men samtidigt, livet känns så jävla värdelöst.

känns som jag inte har någon anledning till att gå upp på mornarna, finns bara massa anledningar till att ligga kvar.

jag skulle nog behöva någon som kunde få mig att må bra igen, det är det ända som behövs, en jävla person som kan få mig känna mig värdefull. jag har ju mina vänner, men det räcker inte för mig, tråkigt nog

jag behöver bekräftelse, behöver veta att jag betyder något för någon..

jag har oftast väldigt otur med killar, blir oftast intresserad av dom som senare kommer på att dom inte vill ha något förhållande, eller så har dom bara varit ute efter sex..
efter det så har jag också väldigt svårt för att lita på killar.. men vill gärna ha en, hur gör man då? ja, bbra fråga.

imorgon blir det att känna sig faboulus  som vanligt när hannah kommer till vadstena, azum!

godnatt allihopa;*

bjussar på några underbart trevliga bilder från helgen